Exempel från kapitel A2
Joel Print

Oregelbundenhet var nyckeln. Kniven följde inga uppgjorda mönster, utan handens spontana improvisation var kärnan i skapandet. Joel Martinsson tog ett stadigt grepp om bokstammen och började skala av den finkvistade barken. Sedan hejdade han sig. Tanken på att behålla delar av barken hade slagit honom tidigare, men han hade alltid kommit till samma slutsats: hur mycket han än sandpapprade barken för att frigöra de lösast sittande flisorna torde det naturliga lagret av gråbruna fibrer släppa och falla ner på golvet. Det borde inte fungera, men chansen fanns att han hade oroat sig i onödan, att barken skulle gå att fixera på något sätt, kanske med hjälp av kemikalier. Om inte annat var det värt ett försök i deras eget hem. Maria skulle inte ta illa upp om deras möblemang började flagna.

Klockan ovanför vindsfönstret bekräftade att hon var sen igen. På sistone hade hon fått för vana att stanna kvar på jobbet sent om kvällarna utan att meddela sig. För egen del fäste han inte så stor vikt vid hennes frånvaro, trots att hon med jämna mellanrum uttryckte sin oro över att de levde parallella liv. Nog för att glappet mellan dem hade ökat på sistone, men han såg inte problemet. Hon var lojal mot sin advokatbyrå och gjorde det som förväntades av henne, medan han gnetade på uppe i verkstan. Märkligare än så var det inte.

Barken var magisk. Likt små atoller i den vidsträckta oceanen bildade de kvarlämnade resterna naturliga formationer över den blanka kärnan av trä. Han såg stranden framför sig. Nere vid vattnet kom Maria mot honom med sin smäckra kropp. Det lockiga håret slängde i vinden och de blå ögonen blänkte av glädje. ”Kom” sa hon och sträckte fram handen. Han greppade den, kände hur deras hud smälte samman och följde med henne, bort från vattnet, in mellan palmerna. Där hade hon bäddat med en bastmatta, ren från sand. Det täta buskaget skyddade mot insyn. Hon la sig på rygg och väntade på att han skulle ta plats ovanpå.

Han återvände till nuet, la bokträet åt sidan och gick ner till köket för att se vad den interaktiva matguiden på kylskåpet hade att rekommendera. Ingenting såg lockande ut med avseende på beräknad tillagningstid, varför han tog ut en plastburk med algsoppa ur frysen. Maria tänkte tydligen inte komma hem i första taget och han hade ingen lust att vänta längre. I någon mening kändes hennes frånvaro som en lättnad. Hon ogillade när han tillbringade kvällarna i verkstaden; men ibland kunde han inte låta bli. Doften av nyskördad skog, känslan av kniven i handen och trädets kärva motstånd blev ett beroendeframkallande gift när inspirationen sköljde över honom. Nu längtade han upp till sin nya skapelse. Den kokheta soppan fick följa med och svalna medan han fortsatte karva.

Den grova stammen var som skapt för att utgöra enda benet i ett cirkulärt pelarbord. Sedan gällde det bara att få bordet stabilt. Bokens naturliga rötter var alltför späda, men om han fäste ett par klossar under basen skulle effekten av vickningar bli minimal. Han vände sig mot hyllan med överblivna träbitar och konstaterade att en omfattande utrensning av gammal bråte var behövlig.

I samma ögonblick ekade en mjuk röst från andra änden av vindsrummet:

- Maria Green.

 

Det var ett videomeddelande. Varför bemödade hon sig med att skicka något annat än vanliga textmeddelanden? Han satte på sig visningsbrillorna och startade uppspelningen med ett kort jakande svar.

Marias allvarsamma blick mötte honom:

- Jag sover hos Tove. Jag ville bara säga att …

 

Hon tvekade på sitt blyga sätt, som om hon inte vågade säga vad hon tänkte. Nuförtiden var det sällan hon visade detta försiktiga jag, det han mindes från deras första tid tillsammans. Han log och nickade mot henne. Jag älskar dig också, viskade han i sin ensamhet, för att i nästa ögonblick uppfatta orden:

- Jag vet inte hur vi ska ha det.

 

Han kunde ana glansen av tårar i hennes ögon, men sedan blundade hon och vände bort ansiktet. Meddelandet kapades. Han repeterade orden: Jag vet inte hur vi ska ha det. Något var fel. Hon hade aldrig uttalat något liknande. Vad ville hon säga med det?

Han greppade kniven och karvade raskt bort en del av den ögrupp han just grundlagt. Var hon ute efter att provocera igen, säga saker för att väcka en reaktion? Han lät kniven falla till golvet och försökte samla tankarna. Kanske var hon tillfälligt förvirrad. Han hukade sig ner efter kniven och förbannade sig över den ogenomtänkta karvningen. Nu var han tvungen att ta bort hela ögruppen. Det fick bli hav av alltihopa. Kanske att han kunde snegla på en karta av Sydostasien och karva ut hela övärlden, men det fick bli en senare fråga. För stunden orkade han inte mer. Marias ord malde i huvudet. Hon vågade inte säga det rent ut, att hon ville göra slut. Istället lämnade hon honom ensam, som för att markera allvaret i sin antydan. Normalt skickade hon aldrig videomeddelanden, men i det här fallet var det tydligen viktigt för att markera stundens betydelse.

Med ens slog det honom hur avgörande enskilda ögonblick i livet kunde bli. Det var ett smärre under att Maria hade närmat sig honom den där varma augustikvällen för fyra år sedan. Pappa Vidar hade tagit med honom till musikfestivalen i folkparken. De hade stått där framför scenen och klappat takten till de afrikanska rytmerna. Han hade känt sig som ett barn, upprymd av den trygghet som han alltid kände i familjens närvaro, och samtidigt vuxet förväntansfull inför de möjligheter som låg framför honom. Trött av allt stående hade han slagit sig ned på gräsmattan och betraktat folkmassan i benhöjd. Då hade en tjej börjat trumma honom på axlarna och undrat vad han hade upptäckt där nere. Han hade skrattat och förklarat att det var spännande att betrakta uppsluppna människor ur grodperspektiv. Först hade han inte uppfattat hennes intresse, utan mest förvånats över att en så mogen tjej börjat prata med en ung kille som honom. Men ju mer de pratat med varandra desto mer tydlig hade hennes entusiasm blivit. Innan de skiljts åt efter konserten hade de bytt kontaktinformation. Nästa dag hade de strålat samman vid den gamla bron över Djurgårdskanalen. Det var då han hade reagerat på hennes doftlöshet, att hon bara luktade sig själv. De hade tagit varandra i hand och följts åt till fruktträdgården. Hon hade sagt att träden var av sorten Åkerö och överräckt ett äpple åt honom. Det var första gången han hade fått en känsla av att Maria ville att de skulle dela något större tillsammans.

Den första tiden med Maria hade överväldigat honom. Aldrig tidigare hade han upplevt någon som gav sig hän så totalt. Hela situationen hade varit absurd, hennes åtrå helt galen. Allt hade känts overkligt, som om det inte varit ämnat att hända just honom. Fortfarande hände det att han undrade vad en så väsensskild människa såg hos honom. Hon var atletisk och intellektuell; han var pysslig och konstnärlig. I sin ungdoms drömmar hade han sett en tokrolig flicka utan större ambitioner framför sig. Maria hade världens fånigaste humor, fast därtill ett själsligt djup som var svårt att sätta fingret på. Hon ville vara en god människa, men gick en ständig kamp mot sina inre demoner. Det var som om familjeödet hade fått henne att stänga av känslorna. Tack vare sin envishet höll hon sig oftast flytande, men när tomhetskänslorna tog över föll hon in i ett smått apatiskt tillstånd. Det var då han kunde ha kommit till hennes undsättning, men bevisligen hjälpte det inte att visa medkänsla. Hon bar på en sorg som var svår att tala om.

Soppan hade slutat ryka, men fick stå kvar orörd. Magen var inte mottaglig för den grötiga massan av lök och alger, tyngd av den tärande känslan av ovisshet som Maria hade försatt honom i. Vindsrummet kändes med ens tomt och ensligt. Tystnaden var total, utöver det konstanta bakgrundsbruset från motorvägen. Han ville bort, gick ner till datorrummet och fann den svarta R-dräkten hängande på tork över kontorsstolen, hålig och illaluktande. Det var på tiden att byta upp sig till en nyare modell med bättre precision i rörelseregistreringen, men idén med bokbarken skulle knappast göra honom rik och Marias generositet var inte mycket att räkna med. Hon avskydde allt som hade med R-världen att göra. Det var ett smärre under att hon hade bekostat 3D-bandet, den rörliga plattform som möjliggjorde verklighetstrogna promenader inne i den alternativa världen. Om det inte varit för föräldrarnas generösa bidrag under uppväxten skulle han inte ha haft tillgång till någon privat R-port överhuvudtaget.

Han krängde på sig den tajta dräkten, ställde in 3D-bandet på minimalt motstånd och vred om startnyckeln. Omkopplingen skedde ögonblickligen, varpå han befann sig i samma hus, en värld längre in. Det var inte ovanligt att folk bosatte sig på samma ställe i den alternativa världen, men att delge en sådan detalj till sina virtuella vänner hade onekligen varit ett misstag. Ingen annan i den närmaste bekantskapskretsen hade avslöjat sitt fysiska jags belägenhet. Däremot hade de vid åtskilliga tillfällen skrattat åt hans oförsiktighet. Till råga på allt hade han döpt sitt virtuella jag till Leo J. Omvänd bokstavsföljd var inte det bästa sättet att maskera sig. Han stannade upp i hallen och begrundade sin spegelbild. Jag är mig i alla fall olik, konstaterade han, och strök sig över magen för att känna den putande kula som på något sätt maskerades av R-processorn.

Molnen hängde likt mörkgråa draperier över himlen och innan han begav sig mot busshållplatsen genom det smattrande regnet letade han upp sina vattentäta kläder i hallgarderoben. Klockan visade 48 e.G. - 8 maj 19:47 när den strömlinjeformade solbussen anlände med sitt blanka skal, nedstänkt av smutsigt regnvatten. Chauffören hälsade honom med en välkomsttrudelutt ”Puppu-pidou”. Passagerarna var inte riktigt lika muntra, även om vissa av dem mötte honom med vänliga blickar och korta hälsningar. Han älskade den här känslan, när alla var som en stor familj och var dag väntade med nya gemensamma upptåg.