Exempel från kapitel A3
Maria Print

Marias dagbok

20 april

 

Drömmar om vintern hör inte våren till. Likafullt vaknar jag upp med sinnebilden av stelfrusen lera och hala vattenpölar, ett avlägset minne av den lilla ön i älvmynningen. Pappa tog med mig dit på februarilovet, i samband med sina landsomspännande uppdrag. Vi tog tåget norrut, satt där och blickade ut genom panoramafönstret medan åkerjorden utanför frös till is. Det var ett märkligt upplägg, att jag följde med honom på arbete, och nu i efterhand anar jag att det hade med familjeproblemen att göra. Jag var ledig från skolan och mamma föredrog att bli lämnad ensam. Att hon skulle följa med oss till pappas kusin var otänkbart. Inte för att hon hade något otalt med Katrin, utan för att hon och pappa behövde komma bort från varandra. Då passade det utmärkt att besöka släktingar, människor som pappa aldrig skulle ha besökt om han inte haft vägarna förbi.

Vi tog taxi från tågstationen, genom den enformiga barrskogen, förbi den sömniga bruksorten och över bron till Holmen. Landskapet var nedfruset, som för att hålla borta oinbjudna gäster, och det var inte utan att Katrin föreföll en aning obekväm med vårt besök. Hon öppnade dörren till sin stuga och välkomnade oss med varma kramar, även om hon förhöll sig avvaktande gentemot pappa. Det var min närvaro hon gladdes åt, att jag inte hade sugits upp av någon obskyr ungdomskultur. Det hon inte visste var att jag längtade till hetluften och de vilda tonårsdrömmar som mina orädda kompisar redan hängivit sig åt. Lugnet hemma hos Katrin förstärkte känslan av att stå still på samma punkt, att aldrig få ge sig hän åt de begär som skrek efter tillfredsställelse. Jag höll ett halvt öga på Olivia, min fyraåriga syssling, medan jag drömde mig bort till traktens jämnåriga ungdomar. Hur skulle de uppfatta en storstadsbo som mig? Jag föreställde mig att någon oskuldsfull pojke kunde fascineras av en världsvan flicka från huvudstaden. När chansen slutligen infann sig blev jag helt förstummad. Den söte grannkillen hälsade på mig med ett stort leende och uttalade några ord på sin märkliga dialekt. Jag fattade inte varför han var så glad. Var det mig han skrattade åt? Nej, han var bara en okomplicerad pojke från inlandet, insåg jag några dagar senare när spänningen hade släppt. Han stod för något rent och oförstört som jag aldrig tidigare mött. Situationen trollband mig, men i praktiken var jag alldeles för osäker för att våga närma mig honom.

Tystnaden blev så påtaglig ute på ön om nätterna. Det avlägsna dånet från skotrarna genomborrade stiltjen, som om traktens ungdomar var tvungna att röra på sig för att inte frysa fast. Vi höll oss inomhus, vilket var kyligt nog när huset tappade värme framåt morgonkvisten. Katrin gick upp för att tända en brasa medan jag låg kvar under täcket och inväntade det tröga gryningsljuset. Sedan smög jag mig ner till köket för att baka till den saffransdeg som vi förberett kvällen innan. Små tunna moln färdades likt slöjor över den snötäckta isen. Jag föreställde mig forna tider, hur hästar hade dragit slädar över älven. Solen var fortfarande lika lam, lika oförmögen att ta sig över skogens siluett på andra sidan älven. Kökets snickerier och blåmatta färger fulländade känslan av att befinna sig i en annan tid.

Vi satte på oss dubbla tröjor och halsduk över ansiktet innan vi begav oss ut i kylan. Högtrycket till trots var marken täckt av ett centimetertunt lager av fjäderlätt nysnö. Lilla Olivia tog täten till den intilliggande kolerakyrkogården, där hon berättade att det saknades gravstenar därför att de döda hade slängts i en stor grop. De hade dött av en sjukdom som inte längre var farlig i vårt land, tillade Katrin. Vi enades om att det var förfärligt att ön hade använts som avstjälpningsplats för döda. Jag förundrades över de historiska vingslagen, hur förutsättningarna för liv kunde förändras så dramatiskt på några hundra år. Över hela ön fanns spår av forna tiders mänskliga företagsamhet: ett övergivet pappersbruk, förfallna hus, sönderrostade rester av bryggor. Det som en gång varit människornas levebröd föll i glömska allteftersom världen omvandlades. Minnet av de där dagarna på Holmen ger ännu en märklig känsla i magen: nostalgi i dess renaste form.

Katrin hade en konstnärs betraktelsesätt, som om allt i världen existerade för att kläs i vackra ord. Hon var aldrig dömande, men talade mycket om människors skyldighet att ta ansvar för sig själva. Själv lyckades hon på något obegripligt sätt hantera sin otrygghet som frilansande kulturarbetare. Trots ekonomiska svårigheter fanns hon alltid där för sin dotter, mjuk och uppmuntrande. Olivia var som en personifiering av kärleken. Hon påtalade jämt hur mycket hon älskade sin mamma och alla släktingar. Samtidigt fanns det något vemodigt över hennes ömhetsbetygelser, som om hon oroade sig över dagen då vi inte längre skulle finnas där för henne. Känslan av livets bräcklighet var ständigt närvarande. Idag är det slående hur tiden tog ut sin rätt, hur vår samhörighet kom att upplösas i intet.